med häst.
När jag var barn tillhörde jag den stora skaran tjejer som bara älskade hästar. Varenda dag ville man vara i stallet och drömmen var en alldeles egen häst. Jag fick aldrig någon. Jag hyrde dock hästar men det var ju aldrig samma sak. Det var inte på grund av att jag hade elaka föräldrar men att ha häst då var få förunnat ekonomiskt och mina föräldrar tillhörde inte den skalan. Sedan hade jag två bröder också och favorisera något av oss syskon ville inte mamma.
Slutade rida i tonåren då tvåbenta varelser blev mer intressant. Tog upp ridningen igen vid 20 års ålder. Fick sedan barn vid 23 och 25 så jag slutade ett par år efter barn nummer 2. Har arbetat med hästtillbehör och drivit eget företag med detta så jag har alltid haft kontakten med hästfolk. Drev en egen rikstäckande djurtidning också och en dag skulle jag göra reportage i ett stall. Tog ridskolan här hemma, där jag känner alla, och ridhuschefen Camilla kom till mig och sa: ”Lena, är det inte dags att du hoppar upp i sadeln igen?”. Har inte haft en tanke på någon comeback men efter mycket tjat från personalen i stallet så anmälde jag mig till en förmiddagsgrupp på fredagarna där det bara var några få elever som tränade mest dressyr.
Med skakiga ben gick jag dit nästa fredag och hoppade upp. Vad konstigt det kändes men bara efter ett kort tag var man där igen. Alla dessa hästfria år var som bortblåsta. Jag galopperade fram som om jag inte gjort något annat. Fast när man hoppade av sedan märkte jag att jag hittat muskler jag inte trodde att jag hade.
Så nu såg jag fram emot varenda fredag. Det dröjde ett par månader när jag kände att nu vill jag göra detta ordentligt och på en egen häst.
En dag kom det ett ”gäng” hästar till ridskolan från Danmark som ridskolan var intresserade av som ridskolehästar. Camilla, ridskolechefen, ringde mig med en gång och sa att det fanns en häst där som kunde passa mig. Jag åkte dit med en gång, såg två fuxar i hagen och pekade på en och sa ”Är det han?”. Det var det och jag var kär, fullkomligt förälskad vid första stund. Kan man bli det i en häst undrar säkert ni som inte känner dessa djur och jag kan inte säga annat än att man kan.
Jag köpte honom och blev idiotförklarad av alla. Ensamstående mamma med 3 barn, eget företag, hus och bla bla. Hur ska du hinna? Hur ska du ha råd? Fattar du inte vad du gör? Ja, jag kommer inte ihåg allt vad jag fick höra. Struntade fullkomligt i alla ”goda” råd. Och tur var väl det för det är det bästa jag någonsin gjort. Kommer skriva mer om detta i min blogg, hur underbart det är att ha en alldeles egen häst!
Vill passa på att länka till en artikel som jag läste på Aftonbladets hemsida om Louise Hoffsten. Har alltid tyckt om hennes musik och scenpersonlighet och efter att ha läst om hennes liv tycker jag bara om henne ännu mer. En sådan tjej!
onsdag 14 november 2007
torsdag 25 oktober 2007
Elitskolor...
…äntligen!
Varför har det dröjt så länge? Varför skall bara de barnen prioriteras som har det svårt? De andra, som har det lätt, varför bryr sig ingen om dem? Skall inte skolan vara rättvis och tillgodose alla elevers behov.
Min äldste son hade fruktansvärt lätt för engelska. I mellanstadiet så hade han en engelska fröken som tog tag i honom och han fick göra engelskan som var en årskurs högre upp en den han gick i. Även denna var lätt men det var ju alltid något. Sedan kom han upp i högstadiet och när han började där hade han ju redan läst den engelskan. Vad händer då? Jo, man dödar elevens intresse. De som hade det svårt fick hjälp, men inte han som hade det lätt. Han var det ingen som brydde sig om.
Son nummer 2 har ett otroligt matematiskt sinne. Man märkte det redan när han var 3 år och började addera ihop tal, fast vi aldrig någonsin hade pratat matematik med honom, och dagisfröknarna häpnade. Hela hans grundskola fick honom att tycka att matematik var urtråkigt. Tro sjutton det när han var färdig med alla uppgifterna på fem minuter och sedan fick han bara sitta där. Det var ju alldeles för enkelt, och ingen, absolut ingen, gjorde något, trots att vi föräldrar bönade och bad att han skulle få extraundervisning. Vi såg ju hans kapacitet bara dö bort. När han nu började på naturvetenskapliga programmet på gymnasiet har intresset väckts till liv igen. Han har fortfarande väldigt lätt för matte (och alla andra ämnen också) men det är först nu han får uppgifter som passar. Det är först nu han tycker att skolan är rolig. (Det dröjde 10 år!)
Minstingen Jeppe, 9 år, har också otroligt lätt för sig. Så lätt att han fick hoppa över en hel årskurs, årskurs 2, och gå i en klass med barn som är ett år äldre. Och fortfarande har han lätt för sig. Han har väldigt lätt för engelskan och han tycker att språk är roligt så vi skulle vilja att han fick börja läsa ett språk till vid sidan om den vanliga skolgången. Men nej då, svaret blev att skolan har inga resurser för detta, skolan har endast resurser för barn som har det svårt.
Visst skall barn som har det svårt få hjälp, men snälla glöm inte bort de andra. När man sitter på föräldramöten och hör hur föräldrar till barn som går på sk särskild undervisning gnäller att det inte får tillräckligt med hjälp ändå, så kan jag inte med att ta upp mina barns problem. Man skäms för att man skall vara förmer än de andra men varför skäms man egentligen? Men det är nog den svenska mentaliteten, man får inte sticka ut, det är fult att vara duktig och framgångsrik eller ha duktiga barn.
Mina barn är värda lika mycket som alla andra! Så jag blev väldigt glad att det har kommit skolor till dessa barn. Socialdemokraterna är emot teoretiska antagningsprov, varför då? Vad är det för skillnad med att vara duktig i matematik och att vara duktig i handboll? Kan någon tala om detta för mig? Fram för mer specialundervisning åt alla!
Varför har det dröjt så länge? Varför skall bara de barnen prioriteras som har det svårt? De andra, som har det lätt, varför bryr sig ingen om dem? Skall inte skolan vara rättvis och tillgodose alla elevers behov.
Min äldste son hade fruktansvärt lätt för engelska. I mellanstadiet så hade han en engelska fröken som tog tag i honom och han fick göra engelskan som var en årskurs högre upp en den han gick i. Även denna var lätt men det var ju alltid något. Sedan kom han upp i högstadiet och när han började där hade han ju redan läst den engelskan. Vad händer då? Jo, man dödar elevens intresse. De som hade det svårt fick hjälp, men inte han som hade det lätt. Han var det ingen som brydde sig om.
Son nummer 2 har ett otroligt matematiskt sinne. Man märkte det redan när han var 3 år och började addera ihop tal, fast vi aldrig någonsin hade pratat matematik med honom, och dagisfröknarna häpnade. Hela hans grundskola fick honom att tycka att matematik var urtråkigt. Tro sjutton det när han var färdig med alla uppgifterna på fem minuter och sedan fick han bara sitta där. Det var ju alldeles för enkelt, och ingen, absolut ingen, gjorde något, trots att vi föräldrar bönade och bad att han skulle få extraundervisning. Vi såg ju hans kapacitet bara dö bort. När han nu började på naturvetenskapliga programmet på gymnasiet har intresset väckts till liv igen. Han har fortfarande väldigt lätt för matte (och alla andra ämnen också) men det är först nu han får uppgifter som passar. Det är först nu han tycker att skolan är rolig. (Det dröjde 10 år!)
Minstingen Jeppe, 9 år, har också otroligt lätt för sig. Så lätt att han fick hoppa över en hel årskurs, årskurs 2, och gå i en klass med barn som är ett år äldre. Och fortfarande har han lätt för sig. Han har väldigt lätt för engelskan och han tycker att språk är roligt så vi skulle vilja att han fick börja läsa ett språk till vid sidan om den vanliga skolgången. Men nej då, svaret blev att skolan har inga resurser för detta, skolan har endast resurser för barn som har det svårt.
Visst skall barn som har det svårt få hjälp, men snälla glöm inte bort de andra. När man sitter på föräldramöten och hör hur föräldrar till barn som går på sk särskild undervisning gnäller att det inte får tillräckligt med hjälp ändå, så kan jag inte med att ta upp mina barns problem. Man skäms för att man skall vara förmer än de andra men varför skäms man egentligen? Men det är nog den svenska mentaliteten, man får inte sticka ut, det är fult att vara duktig och framgångsrik eller ha duktiga barn.
Mina barn är värda lika mycket som alla andra! Så jag blev väldigt glad att det har kommit skolor till dessa barn. Socialdemokraterna är emot teoretiska antagningsprov, varför då? Vad är det för skillnad med att vara duktig i matematik och att vara duktig i handboll? Kan någon tala om detta för mig? Fram för mer specialundervisning åt alla!
onsdag 24 oktober 2007
Hektiska dagar...
…har det varit. Varje dag tar slut alldeles för fort. Håller på med lanseringen av våra produkter på stormaknaderna och det är fullt upp med byggandet av ställ. Nu är det äntligen färdigt och det är en underbar känsla att se sina produkter hängandes över hela Sverige.
Jag älskar mitt liv just nu även om det är fullt upp. Var i stallet kl 8 då hovslagaren skulle komma. Tog en timme och sedan satte jag mig i bilen och åkte ändå ner till Malmö där jag haft möte med de som skall sköta försäljningen av våra produkter.
Tittade på klockan när det var färdigt och insåg att jag inte skulle hinna tillbaka till Kungsbacka kl 16,45 då jag skulle gå på utvecklingssamtal. Kände med en gång ”usch, vilken dålig mamma jag är”-samvetet men vad gör man? Det var bara att ringa till fröken och säga, ”sorry”, jag hinner inte!
Tänker ibland på när barnen blir stora och får egna barn, om de tänker tillbaka på sin egen barndom som företagarbarn? Vågar inte tänka på det. Men så farligt är det nog inte, tvärtom, de har lärt sig att ta eget ansvar mycket och de har de tillgodo nu. Pratar ibland med mina två stora killar, 19 och 17, och de tycker att de har haft det bra. De säger att jag har varit världens snällaste mamma, fast de vågar kanske inte säga något annat. Jag har underbara killar, duktiga, väluppfostrade och kan sköta sig socialt och de blir alltid uppskattade överallt de kommer.
Red idag på kvällen. Red ute i paddocken (manegen är inte färdigbyggd) och det var kallt. Så det blev bara en halvtimmes pass idag, men det gick bra. Rider dressyr men skall försöka mig på att börja hoppa lite. Hästen älskar det men jag är livrädd. Så idag har travat över bommar som ligger på marken. Gick bra så snart kanske jag vågar mig på ett hinder. Tycker det är otroligt läskigt för min häst är väldigt stark och väldigt busig så det kan gå undan rejält ibland. När man var yngre ramlade man av både här och där men man reste bara på sig och skakade sig och satte sig sedan upp i sadeln igen som om ingenting hade hänt. Nu, vid 42 års ålder, ramlar man av är man som ett kylskåp som rasar i backen.
Min hund har skällt hela dagen idag. Han är en airedaleterrier som jag själv fött upp och han är nu 10,5 år. Det är väldigt gammalt för en storvuxen hund. Han är frisk och pigg som en valp, har inte varit sjuk i hela sitt liv men nu ser och hör han extremt dåligt. Sedan tror jag att han börjar bli senil, för han står bara och skäller i hundgården mot något som inte finns. Man inser att det kanske snart dags för honom att passera men det är ett så himla svårt beslut. Speciellt när han inte är sjuk utan fortfarande pigg. Vad göra?
Nej, nu skall jag lägga mig för det är en lång dag i morgon också men jag ser fram emot den jättemycket!
Jag älskar mitt liv just nu även om det är fullt upp. Var i stallet kl 8 då hovslagaren skulle komma. Tog en timme och sedan satte jag mig i bilen och åkte ändå ner till Malmö där jag haft möte med de som skall sköta försäljningen av våra produkter.
Tittade på klockan när det var färdigt och insåg att jag inte skulle hinna tillbaka till Kungsbacka kl 16,45 då jag skulle gå på utvecklingssamtal. Kände med en gång ”usch, vilken dålig mamma jag är”-samvetet men vad gör man? Det var bara att ringa till fröken och säga, ”sorry”, jag hinner inte!
Tänker ibland på när barnen blir stora och får egna barn, om de tänker tillbaka på sin egen barndom som företagarbarn? Vågar inte tänka på det. Men så farligt är det nog inte, tvärtom, de har lärt sig att ta eget ansvar mycket och de har de tillgodo nu. Pratar ibland med mina två stora killar, 19 och 17, och de tycker att de har haft det bra. De säger att jag har varit världens snällaste mamma, fast de vågar kanske inte säga något annat. Jag har underbara killar, duktiga, väluppfostrade och kan sköta sig socialt och de blir alltid uppskattade överallt de kommer.
Red idag på kvällen. Red ute i paddocken (manegen är inte färdigbyggd) och det var kallt. Så det blev bara en halvtimmes pass idag, men det gick bra. Rider dressyr men skall försöka mig på att börja hoppa lite. Hästen älskar det men jag är livrädd. Så idag har travat över bommar som ligger på marken. Gick bra så snart kanske jag vågar mig på ett hinder. Tycker det är otroligt läskigt för min häst är väldigt stark och väldigt busig så det kan gå undan rejält ibland. När man var yngre ramlade man av både här och där men man reste bara på sig och skakade sig och satte sig sedan upp i sadeln igen som om ingenting hade hänt. Nu, vid 42 års ålder, ramlar man av är man som ett kylskåp som rasar i backen.
Min hund har skällt hela dagen idag. Han är en airedaleterrier som jag själv fött upp och han är nu 10,5 år. Det är väldigt gammalt för en storvuxen hund. Han är frisk och pigg som en valp, har inte varit sjuk i hela sitt liv men nu ser och hör han extremt dåligt. Sedan tror jag att han börjar bli senil, för han står bara och skäller i hundgården mot något som inte finns. Man inser att det kanske snart dags för honom att passera men det är ett så himla svårt beslut. Speciellt när han inte är sjuk utan fortfarande pigg. Vad göra?
Nej, nu skall jag lägga mig för det är en lång dag i morgon också men jag ser fram emot den jättemycket!
torsdag 18 oktober 2007
Idag har jag simmat...
…tillsammans med min yngste son och min sambo.
Har haft extremt hektisk tid med uppbyggnad av våra ställ och i måndags gjorde vi de två sista. Så även om det är mycket jobb just nu så skall jag se till att få lite mer tid över till familjen. Så idag var vi och simmade. Bestämde redan förra veckan att simma skall vi göra idag. Så man inte kan ändra sig…
Ni vet så där som man känner sig när man kommer hem, momentet när man slått sig ner i soffan och man bara varken kan eller vill röra sig mer på hela kvällen. Nä, så nu har vi bestämt oss att vi skall göra något varje vecka.
Det var skönt att simma. Det var jätte länge sedan sist. Men eftersom jag rider så pass mycket så känner jag att jag är i ganska god form. Simmade 750 meter och var lite lagom mör i benen. Köpte korv och hamburgare på vägen hem, måste ju bygga på det som man förlorade i bassängen. Så nu mår man jättebra när man kommit hem.
Men än är inte dagen slut för mig. Har en del jobb att göra fortfarande så min bärbara får kämpa några timmar till. Är fullt upp med bokslut och avstämningar och vi har ganska stor tidspress just nu. Har jobbat med detta hela dagen.
Idag hade vi vår första snattare (som vi kom på) i vår butik. Min äldste son, som jobbar i butiken, tyckte ett par var konstiga och ropade på mig. Då hade de redan gått. Men kvinnan hade stått i skyltfönstret och tittat konstigt mot kassan. En vakt utanför (vi har butiken i ett köpcenter) hade sett detta och även sett henne stoppa ner saker i en påse och de greps med en gång utanför butiken. De hade tagit varor för 550 kr ungefär. Tänk att svärta ner sig för så lite. Ibland undrar man hur folk tänker. Och jag som inte ens har tagit ett tuggummi, inte ens som liten. Har alltid varit så där jobbigt ärlig och ruskigt feg och jag var alltid den som stod utanför godisbutiken, livrädd, när mina kompisar var inne och snattade. Fast jag tror ändå att ärlighet varar längst.
Nej, nu väntar jobbet, även om klockan är tio på kvällen så är inte min arbetsdag slut än.
Har haft extremt hektisk tid med uppbyggnad av våra ställ och i måndags gjorde vi de två sista. Så även om det är mycket jobb just nu så skall jag se till att få lite mer tid över till familjen. Så idag var vi och simmade. Bestämde redan förra veckan att simma skall vi göra idag. Så man inte kan ändra sig…
Ni vet så där som man känner sig när man kommer hem, momentet när man slått sig ner i soffan och man bara varken kan eller vill röra sig mer på hela kvällen. Nä, så nu har vi bestämt oss att vi skall göra något varje vecka.
Det var skönt att simma. Det var jätte länge sedan sist. Men eftersom jag rider så pass mycket så känner jag att jag är i ganska god form. Simmade 750 meter och var lite lagom mör i benen. Köpte korv och hamburgare på vägen hem, måste ju bygga på det som man förlorade i bassängen. Så nu mår man jättebra när man kommit hem.
Men än är inte dagen slut för mig. Har en del jobb att göra fortfarande så min bärbara får kämpa några timmar till. Är fullt upp med bokslut och avstämningar och vi har ganska stor tidspress just nu. Har jobbat med detta hela dagen.
Idag hade vi vår första snattare (som vi kom på) i vår butik. Min äldste son, som jobbar i butiken, tyckte ett par var konstiga och ropade på mig. Då hade de redan gått. Men kvinnan hade stått i skyltfönstret och tittat konstigt mot kassan. En vakt utanför (vi har butiken i ett köpcenter) hade sett detta och även sett henne stoppa ner saker i en påse och de greps med en gång utanför butiken. De hade tagit varor för 550 kr ungefär. Tänk att svärta ner sig för så lite. Ibland undrar man hur folk tänker. Och jag som inte ens har tagit ett tuggummi, inte ens som liten. Har alltid varit så där jobbigt ärlig och ruskigt feg och jag var alltid den som stod utanför godisbutiken, livrädd, när mina kompisar var inne och snattade. Fast jag tror ändå att ärlighet varar längst.
Nej, nu väntar jobbet, även om klockan är tio på kvällen så är inte min arbetsdag slut än.
torsdag 11 oktober 2007
Videomix...
… läste jag en artikel om i tidningen idag. Och blir bara så irriterad. Hur kan man hänga ut människor på detta sätt i dagens Sverige? I artikeln fanns ett foto på två sk strejkvakter som stod utanför butiken. Hur kan man med att stå så utanför någon persons företag och livsverk? Ni borde skämmas! Har ni inget vettigare att göra på dagarna?
I min värld kallar jag det mobbing. Men facket får tydligen lov att göra så här, men tänk om det vore tvärtom. Att vi arbetsgivare gick på någon anställd och mobbade ut den personen. Satte banderoller på oss och delade ut lappar om hur otrevlig denna person är på sin arbetsplats och även utanför sitt hem. Hur hade det sett ut? Undrar hur lång tid det skulle ta innan man knäckte den anställde. Troligtvis inte så länge, men vi arbetsgivare skall klara vad som helst? Nej, vi som driver företag har tyvärr inte tid med sådant, vi måste arbeta.
Är inte Sverige ett fritt land? Där man får göra vad man vill, inom lagens gränser såklart. Att skriva under ett kollektivavtal är inget som lagen säger att vi måste, kan vi då inte få välja själva om vi vill eller ej? Utan att någon bitter fackrepresentant med väst skall stå och gapa och skrika utanför min dörr? Varför blir vi tvingade med utpressningsmetoder och mobbningsattacker?
Nu vet jag inte så mycket om Videomix som företag men det finns säkert någon hårt arbetande entreprenör bakom företaget, en sådan som jag som kämpar och sliter och belånat allt vi äger och har för vår dröm. Som offrat all vår fritid för att få företaget att gå runt. Som i princip jobbat gratis i flera år, ibland till och med ha fått stoppa in privata pengar, allt för vår dröm. Tänker facket aldrig på dessa personer? Det är dessa personer som får Sverige att snurra.
Om nu Videomix personal inte var nöjda med den lönen de fått så är det väl deras eget val om de vill fortsätta arbeta där. Är man inte nöjd kan man väl sluta och ta anställning någon annanstans. Det är väl ingen som tvingat dem att jobba? Nej, det är dags att börja titta på oss företagare och se hur vi har det och hur vi lever! Visst har anställda rättigheter, och de skall vi klart värna om, men de har skyldigheter också!
Oss företagare är det ingen som tycker synd om direkt, vi skall bara pressas till att vara andra till lags.
Lite tankar som man får ibland, då man tycker allt är orättvist i Sverige, det är verkligen inte rättvishetens land direkt!
Idag har det ösregnat här där jag bor. Varit i min butik hela dagen och kämpat på med beställningar för vår/sommar, fixat papper och är min bokförare till lags med massa information då vi håller på med bokslutet. Börjar komma ikapp mig pappersmässigt och det känns skönt. Smet ut från kontoret och var i butiken och jobbade då min personal skulle ha lunch. Är så otroligt roligt att jobba ute bland kunderna. Finns ingen mer energi kick.
Red inte idag på min häst, orkade inte och sedan var det ett sådant väder så man vill hellre vara inne, och det ville nog hästen också. Åkte dit för att få min dagliga ”meditation”, borstade och pysslade om honom och bara stod och kliade honom på pannan tills han somnade, han älskar nämligen det.
I min värld kallar jag det mobbing. Men facket får tydligen lov att göra så här, men tänk om det vore tvärtom. Att vi arbetsgivare gick på någon anställd och mobbade ut den personen. Satte banderoller på oss och delade ut lappar om hur otrevlig denna person är på sin arbetsplats och även utanför sitt hem. Hur hade det sett ut? Undrar hur lång tid det skulle ta innan man knäckte den anställde. Troligtvis inte så länge, men vi arbetsgivare skall klara vad som helst? Nej, vi som driver företag har tyvärr inte tid med sådant, vi måste arbeta.
Är inte Sverige ett fritt land? Där man får göra vad man vill, inom lagens gränser såklart. Att skriva under ett kollektivavtal är inget som lagen säger att vi måste, kan vi då inte få välja själva om vi vill eller ej? Utan att någon bitter fackrepresentant med väst skall stå och gapa och skrika utanför min dörr? Varför blir vi tvingade med utpressningsmetoder och mobbningsattacker?
Nu vet jag inte så mycket om Videomix som företag men det finns säkert någon hårt arbetande entreprenör bakom företaget, en sådan som jag som kämpar och sliter och belånat allt vi äger och har för vår dröm. Som offrat all vår fritid för att få företaget att gå runt. Som i princip jobbat gratis i flera år, ibland till och med ha fått stoppa in privata pengar, allt för vår dröm. Tänker facket aldrig på dessa personer? Det är dessa personer som får Sverige att snurra.
Om nu Videomix personal inte var nöjda med den lönen de fått så är det väl deras eget val om de vill fortsätta arbeta där. Är man inte nöjd kan man väl sluta och ta anställning någon annanstans. Det är väl ingen som tvingat dem att jobba? Nej, det är dags att börja titta på oss företagare och se hur vi har det och hur vi lever! Visst har anställda rättigheter, och de skall vi klart värna om, men de har skyldigheter också!
Oss företagare är det ingen som tycker synd om direkt, vi skall bara pressas till att vara andra till lags.
Lite tankar som man får ibland, då man tycker allt är orättvist i Sverige, det är verkligen inte rättvishetens land direkt!
Idag har det ösregnat här där jag bor. Varit i min butik hela dagen och kämpat på med beställningar för vår/sommar, fixat papper och är min bokförare till lags med massa information då vi håller på med bokslutet. Börjar komma ikapp mig pappersmässigt och det känns skönt. Smet ut från kontoret och var i butiken och jobbade då min personal skulle ha lunch. Är så otroligt roligt att jobba ute bland kunderna. Finns ingen mer energi kick.
Red inte idag på min häst, orkade inte och sedan var det ett sådant väder så man vill hellre vara inne, och det ville nog hästen också. Åkte dit för att få min dagliga ”meditation”, borstade och pysslade om honom och bara stod och kliade honom på pannan tills han somnade, han älskar nämligen det.
tisdag 9 oktober 2007
Inventering och övergångar
Ikväll har jag tränat övergångar. Nu finns det säkert inte någon som vet vad man gör en tisdagkväll när man tränar övergångar? Jo, jag har varit hos min häst och det som jag tycker är roligt att träna är dressyr. Dressyr är en otrolig prestation av både häst och ryttare. Ser man det på TV så tycker man säkert det ser så himla lätt ut, men det är det inte. Det är otroligt svårt och en dressyrhäst måste vara lika vig som en gymnast. När man tränar övergångar så rider man i trav och bryter av till skritt och sedan skritt och upp till trav och från trav till galopp… Man byter alltså gångart till den som ligger närmast. Då ökar man vigheten hos hästen och detta är jobbigt att träna för både hästen som skall bygga muskler och även mina stackars muskler får jobba. Tänk att när man rider så är det jag som ryttare som får detta jättedjur att röra sig på olika sätt och det kräver lite träning i musklerna för hästarna är inte små...
Efter träningspasset så fick han ett rejält bad och varmt täcke på ryggen och sedan gott kvällshö.
Var i Stockholm hela dagen igår och bilade hem sent på kvällen. Kom hem runt midnatt. Sedan var det upp igen på morgonen, väcka Jeppe, 9 år, som skulle till skolan, gympapåsen skulle packas.
Sedan skulle jag vara på ett möte inne i Göteborg 8,30. Det var ett frukostmöte som skulle handla om hur man handlar med alla sina sinnen. Hur man får kunderna att köpa mer beroende hur butiken ser ut, ljudet i butiken, lukten i butiken mm. Lät intressant men fastnade i köer på vägen in så jag hann inte. Så himla typiskt.
Åkte sedan till min butik, där jag precis har flyttat in mitt kontor. Självklart fungerade inte den nyinkopplade routern så jag fick ta det lugnt ett par timmar innan detta löste sig. Sedan var det fullt upp med pappersjobb. Trist!
Så nu efter en hel arbetsdag och träning sitter man med sin inventering. Alla priserna skall in och jag har ca 3000 artiklar. Det finns nog inget som är tråkigare och just nu skulle jag göra vad som helst för att få gå och lägga mig. Om jag hade ett trollspö här och nu så hade jag viftat lite och så hade den goda feen kommit och tagit över allt för mig. Hon hade med den lenaste rösten viskat, ”Lilla Lena, ta nu din trötta kropp och hoppa ner i din goda säng och imorgon när du vaknar så är hela inventeringslistan klar!”
Tror ni på att hon kommer?
Inte jag heller, så det är bara att vackert sitta här några timmar till. Det är vid sådana här stunder man önskar man var en ”vanlig” arbetstagare och slapp sitta på kvällarna och jobba.
I morgon skall jag iväg igen. 2 nya butiksställ skall byggas upp. Ännu en ny dag med nya möjligheter…
Efter träningspasset så fick han ett rejält bad och varmt täcke på ryggen och sedan gott kvällshö.
Var i Stockholm hela dagen igår och bilade hem sent på kvällen. Kom hem runt midnatt. Sedan var det upp igen på morgonen, väcka Jeppe, 9 år, som skulle till skolan, gympapåsen skulle packas.
Sedan skulle jag vara på ett möte inne i Göteborg 8,30. Det var ett frukostmöte som skulle handla om hur man handlar med alla sina sinnen. Hur man får kunderna att köpa mer beroende hur butiken ser ut, ljudet i butiken, lukten i butiken mm. Lät intressant men fastnade i köer på vägen in så jag hann inte. Så himla typiskt.
Åkte sedan till min butik, där jag precis har flyttat in mitt kontor. Självklart fungerade inte den nyinkopplade routern så jag fick ta det lugnt ett par timmar innan detta löste sig. Sedan var det fullt upp med pappersjobb. Trist!
Så nu efter en hel arbetsdag och träning sitter man med sin inventering. Alla priserna skall in och jag har ca 3000 artiklar. Det finns nog inget som är tråkigare och just nu skulle jag göra vad som helst för att få gå och lägga mig. Om jag hade ett trollspö här och nu så hade jag viftat lite och så hade den goda feen kommit och tagit över allt för mig. Hon hade med den lenaste rösten viskat, ”Lilla Lena, ta nu din trötta kropp och hoppa ner i din goda säng och imorgon när du vaknar så är hela inventeringslistan klar!”
Tror ni på att hon kommer?
Inte jag heller, så det är bara att vackert sitta här några timmar till. Det är vid sådana här stunder man önskar man var en ”vanlig” arbetstagare och slapp sitta på kvällarna och jobba.
I morgon skall jag iväg igen. 2 nya butiksställ skall byggas upp. Ännu en ny dag med nya möjligheter…
söndag 7 oktober 2007
En Stockholmstur
Hektiska dagar…
…har det varit för en sådan som jag. Har inte hunnit skriva på några dagar då jag har jobbat ända in till småtimmarna. Det är mycket på jobbet just nu men det är roligt att allting går framåt.
Idag i bilen på väg upp till Stockholm så bestämde jag mig för att bli miljonär, och det snart! Vill inte hålla på att harva längre och slita utan nu är det dags att se till att börja njuta av livet. Så nu har jag bestämt mig, miljonär nästa! Så nu gäller det att sälja på som bara den...
Sitter nu på ett hotellrum i Stockholm. Åkte tidigt hemifrån och var trött redan innan jag åkte. Min mamma fyllde nämligen 75 år och det var kalas dagen innan.
Besökte 2 stormarknadshus på vägen upp, där jag har mina ställ. Imorgon skall jag besöka 5 hus till häruppe i huvudstaden och sedan åker jag direkt ner till Göteborg på kvällen. Blir en lång dag imorgon också.
Mina varor har sålt jättebra här det lilla jag har sett och det är en otrolig njutning att se att sina egna varor snurrar. Håll nu tummarna att det har gått lika på de andra varuhusen som jag kommer besöka imorgon.
Nej, nu måste jag hoppa i säng. En trött företagare har gjort sitt idag!
…har det varit för en sådan som jag. Har inte hunnit skriva på några dagar då jag har jobbat ända in till småtimmarna. Det är mycket på jobbet just nu men det är roligt att allting går framåt.
Idag i bilen på väg upp till Stockholm så bestämde jag mig för att bli miljonär, och det snart! Vill inte hålla på att harva längre och slita utan nu är det dags att se till att börja njuta av livet. Så nu har jag bestämt mig, miljonär nästa! Så nu gäller det att sälja på som bara den...
Sitter nu på ett hotellrum i Stockholm. Åkte tidigt hemifrån och var trött redan innan jag åkte. Min mamma fyllde nämligen 75 år och det var kalas dagen innan.
Besökte 2 stormarknadshus på vägen upp, där jag har mina ställ. Imorgon skall jag besöka 5 hus till häruppe i huvudstaden och sedan åker jag direkt ner till Göteborg på kvällen. Blir en lång dag imorgon också.
Mina varor har sålt jättebra här det lilla jag har sett och det är en otrolig njutning att se att sina egna varor snurrar. Håll nu tummarna att det har gått lika på de andra varuhusen som jag kommer besöka imorgon.
Nej, nu måste jag hoppa i säng. En trött företagare har gjort sitt idag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
